På mitt förra skriveri, så är det sjukt många som tittar varje dag trots att jag inte skrivit någonting där på fyra månader. Dom hoppas. Dom hoppas på att jag ska, typ, uppstå där. Det är ju trots allt där jag är. Eller jag har varit. Kan kolla igenom saker och känna hur jag skäms. För mitt språk, mitt sätt att uttrycka mej, eller varför jag sa en viss sak eller så. Eller bilder. Tanken har funnits i mej ett tag, att återvända. Antingen gör jag det, eller inte. För jag skriver ju ändå inte så mycket. Trots att jag vill. Musten är urmustad ur mitt urmustiga jag. Träffa mej, och ni får träffa min verkliga must, cybermust suger lite. Ja det gör det. Och jag måste behålla min inre krönikör, klagare, poet, och allt sånt där, för att behålla mitt MVG i svenskan som satt så j-ä-v-l-a gött. Kommer alltid att skryta om det. För det var ändå som en bekräftning. Att jag tamejfan, ja inte vet vad jag håller på med, men att jag är bra på det! På riktigt, om jag sänker mej kommer jag gå in i djup deprission ett tag och undra vart mitt inre tagit vägen. Och på tal om skola, åttan var det värsta året i hela mitt liv. Det var prov lika ofta som jag är skitnödig. Ibland vidtogs drastiska åtgärder. Vilket behövdes, men kanske inte var så politiskt korrekt. Men orka vara politiskt korrekt, när man ändå sumpat alla chanser att bli stämplad som det, tidigare i livet. Men om en vecka och en dag börjar jag nian. Otroligt nog har inte min panikångest infunnit i mitt huvud, eller min svarta själ än. Dels för att det kan inte bli värre än förra året, vetenskapligt bevisat begrundat på vad alla andra tidigare nior sagt. Det är sista året med min dock stora, jobbiga, pratiga, idiotiska, äckliga klass, en bra klass är det. Verkligen. Trots allt. Vi har väl haft våra dispyter, gjort feta misstag. Fått utskällningar så att det snart blev av till ungdomsanstalt för bättre tider. Men in the end, är vi så mysiga. Och humoristiska och glada, minst sagt!

Det träliga är gymnasieval tycker jag. I det stora hela är det ett idiotpåhitt att en femton, sextonårig pubiskille och brud, ska helt plöstligt veta i princip exakt vad man vill ägna en stor del av sitt liv åt, i karriären. Det enda jag vet, är att jag ska försöka komma bort ifrån Bynnhänget, även fast det är rätt trevligt här, och att jag ska välja något estetiskt, musik. Kanske blir knarkare eller så. Fast det är väl helt okej det också. Gött att va uppe i det blå större delen av livet liksom. Dude.

Saker som jag ser fram emot är att få njuuuuuuuta. Ändå. Njuta av tjatet av mattefan på skånska. Njuta av att jag känner mej som en idiot på kemi/fysik/biologi. Njuta av korridorshänget. Jag menar, orka jobba.

Imorgon åker jag till Broder Daniels och Håkan Hellströms stad. -Göteborg.

Och det är arton dagar kvar på sommarlovet. Och det är nu som jag börjar känna mej utvilad på riktigt. Det suger. Och faktum är att jag är en krönikör, författare och poet. Men dessa writers finns inte inom mej när jag för tillfället lever i ett felfritt och sorglöst artondagarsliv.

Lars Eriksson

Lätt det bästa albumet jag har hört på jäääääääääävligt jävligt länge. Besatt.

Hey, I bought myself a life the other day.

Jag har varit inneboende hos syster yster (Sofie) i många dagar, och där har jag njutit av livet, och då ofta på en strand jag funnit kärlek för. Har träffat orginella människor, sett på när Sofie fått eftersmärtor efter piercingen i tungan hon tog. Jag har cyklat med henne bakom mej, flera mil känns det som, om nätterna samt badat när det varit kolsvart ute. Och så piskat sönder henne i minigolf, och en pensionär, kärring, sa till sin karl om mej: "Hon förstår nog inte svenska". Kom igen.

Men jag stannar inte hemma länge till. Om några dagar åker jag till Göteborg.

Läs inte min blogg mera. För den börjar bli tråkig. För jag börjar växa upp och bli en tråkig vuxen. Eller? Man behöver väl inte va tråkig bara för att man är vuxen? Nej. Eller?

Näe, jag blir nog bara vuxen litegrann.

Fan vad jag inte riktigt läser igenom vad jag egentligen skrivit, så spontant. herrå