Jag funderade över en liten sak. John Lennons mördare fick livstid, i USA. Han dödade bara en människa, visserligen en legend, MEN alla är lika värda.
Medans Anders Breivik som dödat runt hundra människor och förstört en stor del av Oslo, skulle riskera att få ungefär tjugoettårs fängelse vad jag hört, men att tiden också förkortas om han sköter sig.

Hur går det ihop sig egentligen? Värdjävel.

Jag läste en gång på en vis mans blogg något om att man inte kan leva sitt liv genom någon annan. Jag läste det flera gånger, men jag förstod inte riktigt grejen. Tills igår. Vilken uppebarelse, ljuset kom, änglakören sjöng "HALLELUJAH!". Fan va synd att det inte var ett sånt härligt scenario. Det hade ju liksom varit något extra, lite coolt sådär. Precis som jag. Med mina blivande piercingar i blygdläppar och bröstvårtor och så. Tufft.

Näe, men ja. Detta är min tanke om skiten. Det finns många idag, speciellt tonåringar, men också folk som inte är tonåringar som suktar som fasen efter the one true love. Och dom tänker att "Ah fan, mitt liv suger. Jag skulle vilja ha en flickvän". Eller, "Om jag hade haft en pojkvän nu, hade allting känts mycket bättre. Jag vill dö. Ingen älskar mej". Och för mej är det att omedvetet vilja leva sitt liv genom någon annan människa. Att tro att, om jag finner mitt hjärtas kärlek blir ALLTING annat bra. Blir det verkligen det? Nej. Eller?
Och för att citera denne skribent är det person x det beror på, inte y. För y kan väl inte bara göra så alla problem x har försvinner, bara för att den finns där. Visst, x kommer säkert lägga mindre tid på att spendera sina tankar åt problemhållen, när den har våta drömmar om y. Men sen är det väl sjävklart att varenda jävel blir aningen lyckligare och gladare om man har någon vid sin sida, som älskar en själv lika mycket som man håller av den. No shit, MEN, man måste se till att vara säker på att det inte är någon slags parasitkärlek, det ska väl kanske vara som någon slags symbios istället, fast ändå inte. Vad vet jag, jag är ingen relationsexpert. Men en äkta symbios är väl inte heller så bra, man ska ju inte heller vara som siamestvillingar. Man måste fixa saker på egen hand också. Ni vet.

Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad

Ja älskade jävla vän. Det är liksom inte bara det lilla samhället på runt sextusen pers där jag bor som försvinner bland högsinnat skit, utan snart hela Svergie känns det som.
Människor kvinhugger en sjuåring, kör över en tvååring, knivhugger en artonåring, håller folk gömda i sina källare i åratal. Det går åt helvete för SAAB inom bilarna eller vad det är, ONOFF ska stängas i hela Svergie. Ännu ett svensk företag som blivit pissat på utan någon som helst anträning eller hjälp från regeringen, eller? Men let's make en ny lag som handlar om att man får böta minst åttahundra om man skräpar ner ett papper på en gånger en centimeter i naturen! Det är liksom inte bara det att det suger hästdase att det går så dåligt för svenska företag, men föreställ er alla dessa människor som förlorat sitt jobb, sin inkomst på bara några korta sekunder. Föreställ er alla ONOFF butiker i hela långa skogiga Svergie. Det är lite folk som blir arbetslösa då kan jag lova. Och det verkar inte direkt som att dom som sitter högt är så jättekapabla till att hjälpa dom små liven. Det har ju inte precis gått så bra hittills. Ae, jag vet inte kära vänner.

Har ni blivit inbjudna till det här evenemanget på facebook?
Jag tyckte det var lite småhärligt, och det är klart att dom ska få veta att jag absolut inte drar jämt med dom.
Så jag skickade den här bilden på Myy och mej själv, och så skrev jag:

"Hej! Både jag och min goda vän till höger blundar gärna inför eran politik, och drömmer om något bättre som inte känns som en hård bitande kyla vi upplevde när bilden fotades".

Fest hos Mange måntro? Mange Makers har tagit över hela min intelligens för musik. FEST HOS MANGE!

Idag har jag sovit till klockan två. Jag har umgåtts med min andra hälft som också är ful i mun. Bokstavligen. Hon har också tandställning. Hon heter Myy. Jag har stått ut med hennes skitusla skämt hon hittar någonstans. Till slut lyssnar jag inte, jag säger bara snällt "ha-ha-ha-ha, den var bra!". Men det är okej Myy. Och hon och jag har funnit ett gemensamt intresse. Guess what? FEST HOS MANGE! Hon och jag ska till festen 2015 och ösa som fasen alltså. Jag ska få Mange i säng också. Längtar något kopiöst. De e fest nu, hos Mange Mange Mange.

Men ni behöver inte bli rädda, jag blandar den skiten med bra saker som Anna Ternheim, Broder Daniel, First Aid Kit och sånna musiker. Mange Makers vetifan om man verkligen kan kalla musiker egentligen. Det är så lätt att bli känd genom musik i egentligens egentlighet. Jag kan fixa en låt på datorn, skriva om något skitirrelevant och lägga till lite tyska och något flashigt namn. Typ som Mange, ja. Jag kan redan se framför mej, "Svensexa hos Anders" eller, "Gruppsex hos Sara". Fan vad bra. Det ska jag köra på.

Oh, du berührst mein g-punkt.

Lite snusk har väl ingen dött av? Inte jag i alla fall. Jag kom till pågrundav snusk. På tal om snusk och det här dom brukar säga att, "Vi är alla Guds barn", tänk på den meningen en stund och fortsätt läs efter åtta minuter.
Ja, du tänker rätt. Han är en vänsterprasslande otrogen.. Ja vad nu folk vill säga att han är. Och tänk vilken inavel sen då. Herregud tänkte jag säga, men jag får väl säga satan istället. Och jag som alltid känt att hela Bynn har inavel där jag bor, men det är ju tydligen inte så konstigt.

Nu ska jag äta någonting, borsta tänderna för andra gången och ta på mej öronproppar för att undvika fågelsång (ja, jag är fortfarande hård), och söva.

Assooo shiiiet kom tiep nyss hem från fetaste partyt nånsin!! OMG vad jag blev full! Vet typ inte vad jag drack assooo, helt vrickat tiep, sen kom polisen bah och jag bah sprang skitfort serri!!

Hehe. Nä jag sitter bara uppe halv fem på morgonen för att jag är en morgonmänniska i all dess prakt. Och där ljög igen. Jag har kommit på att jag har en silverskedig musiksmak. Och jag skulle kunna krossa mina knäskålar för att få närvara under en spelning. Ibland önskar jag att jag var född ett par år tidigare än nittiosex. Då kunde jag ha varit äldre än nu, och visare än mitt då i nuet. Där brast det, för det va ingen som riktigt förstod det.
Om nätterna och en del av den tidiga morgonen lyssnar jag på musik och kollar på vackra videor på youtube, läser om saker jag finner intressant. Nattens/morgonens fakta jag funderat ut eller nåt, är att Sverige är nog äckligt underskattat trots den framgång vi har, i musikens tecken. Ärligt. Vi har den äkta, riktiga, genuina musiken som går att hitta. Musiken som betyder nåt. Jag ska ladda upp några videoklipp här så ska ni få se vadfan jag tjötar om.

När jag stod och bredde min macka förut kom jag på ännu en fakta. Ett fakta? En fakta... ?
Att jag har egentligen inte mycket att skriva om när jag inte går i skolan. För jag är en sån där person som får ut mitt bitterhet i att skriva, så att jag kan vara en glad individ mot mina medmänniskor. Så jag skriver bara elaka saker om människor och händelser, som jag försöker hålla lite anonymt men det har ju uppenbarligen inte gått så bra.

Nä nu orkar jag inte med det här, nu ska jag fortsätta att titta på musikvideor.

Du stryker din hand över min kind, och genom mitt hår.
Den luktar cigarett. Du trycker mitt huvud mot ditt bröst och lovar att det var sista gången. Du har doften av en annan kvinna på din kropp. Du föser dina läppar mot mina, du luktar sprit. Aldrig mer sa du, aldrig någonsin.

Tre timmar. Tre timmar, du skulle varit hemma. Ett samtal, du var tvungen att jobba över. Igen. Igen så som de fyra andra dagarna förra veckan. Jag vet. Imorgon vet jag. Jag vet alltid. För du lovade.

Jag ifrågasätter och din blick förändras. Med kraft slänger du din hand mot min kind. Inte en enda gång till. Du drar båda dina kalla dina händer genom mitt hår och tar tag. Drar mej emot dej, och sen släpper. Du lovade.

Jag känner att din blick vandrar över mej, fast jag blundar. Tårar rullar nerför din kind, men inte nerför min. Jag har hört allt förut. Du ser hur min kropp förvandlats till en skala av färger. Fastän du lovade.

Du sätter dej ner på golvet bredvid mej, tar mej i din famn. Mjukt. Dina tårar faller ner på min hals, och rinner nerför mitt bröst. Men det sköljer inte bort någon av skalans färger. "F-f.. Förlåt", viskar du. Aldrig mer säger du, jag lovar. Jag svarar inte. Du skakar min kropp.

Jag blundar.

Alla tänker att dom inte har fördomar. Nejnej, jag är en sån där bra människa som tar allt och alla som man "borde". Vilket sätt nu "borde" egentligen är i det här sammanhanget. Skitsamma. Alla ni fula helgon har FEL! Fel fel fel fel fel fel fel fel fel! FEL! För det har t om det svarta helgonet i ett höl gjort! Jag har alltid tänkt att, (eller ja inte alltid, har inte alltid haft tillgång till den förmågan här i livet), jag är så fin och svart som inte har fördomar mot varken religion, äldre män, folk med stora bröst osv. MEN, om jag nu hade varit så äckligt perfekt, varför kommer då tanken upp i huvudet när man går ute själv och man ser en man: "Bäst jag går fort och inte tittar, så att han inte våldtar mej". Eller när man ser någon utländsk kille som tittar. "Usch nej han har säkert redan tio andra fruar, nu vill han ha mej också!!". Bara det att alla andra svenska vita bleka killar glor minst lika mycket dom. Men att det inte riktigt tillhör till Svergies vanligheter att man har hundra fruar på samma gång.
Folk har säkert helt obegrundade fördomar mot saker också. Som man bara skaffat för att man fått för sig det. Och alla vet själva innerst inne att det är fel. Så man försöker ändra sin syn, och vara typ världens frälsare/frälsarinna. Alla vet att det är att fela gott folk, men vi kan icke hjälpa.

Mina fördomar är jag att jag hatar kristna personer. Som är djupt kristna alltså. Jag blir verkligen arg när jag tänker på det faktiskt. Och så hatar jag skånska människor. Anledningen till det är väl att min mattelärare inte är så speciellt... Låt oss kalla det, "vänlig". Jag irriterar mej på folk med dialekter som enligt mej är konstiga. För mej existerar typ bara östgötskan och någon fin dialekt från Dalarna eller något. Och så blir man ju givetvis lite misstänksam när man går där på kvällen, mörkt och kallt ni vet.

Sådär ja. Nu när en jävel har erkänt en av sina mänskliga (det får vi inte glömma!) brister, är det bara för er andra att köra på. För det brukar ju vara så. Folk törs ju inte röra vid handtaget ens, förrän någon annan redan öppnat dörren.

Kärlek börjar alltid med bråk.
Kärlek slutar alltid med bråk?

Tolkningsfråga eller något. Det är väldigt många människor i dagens samhälle som det sista alternativet stämmer in på. Jag undrar om det finns fler skilda eller separerade föräldrar än vad det finns av dom som faktiskt håller ihop livet ut. Och kärleken i sig, är det något att lita på? Och hur kan man en dag bara inse att sitt livs kärlek inte längre är sitt livs kärlek längre, och om man inte gör det, hur kan man riktigt veta att man aldrig kommer sluta älska personen i fråga. Ytterligare en följdfråga, kan man veta det?

En fråga. Tror du på kärlek? Ja, det gör jag. Men jag har mina funderingar runt det, som kan tyckas vara absurda för många, andra kanske har snuddat vid tankarna själva. Vad tror jag på? Jag vet inte om jag tror på kärlek vid första ögonkastet. Jag tror inte det är rätt att låta sina föräldrar välja någon "lämplig". Jag tror inte på påtvingad kärlek. Jag tror inte på att leta efter den rätte. Jag tror inte på inställsam kärlek. Jag tror inte på kärlek utan tillit. Jag tror inte på kärlek utan sex. Jag tror inte mer på kärlek med giftemål, än vad jag gör utan. Jag tror på kärlek mellan svart och vit. Jag tror på kärlek mellan tjej och tjej, kille och kille och tjej och kille. Jag tror på att det kommer när det kommer, att det är menat. Jag tror på kärlek som kommer plöstligt. Jag tror på oväntad kärlek. Jag tror på kärlek utan giftemål. Men, tror jag på evig kärlek?

Att gifta sig måste väl antagligen vara något alldeles extra för många. En del brudar drömmer om det långt före dom gör det, när de är småtjejer. Klänningen, och den härliga "drömprinsen" som dom flesta bara får värsta orgasmen av att kalla det. Dock har jag aldrig riktigt fattat grejen faktiskt. Ärligt.

För min del skulle det bara kännas skitdumt att göra det. För, varför ska jag skaffa två ringar, ett papper till staten och dom dära människorna, och se till att vi äger samma saker, får samma efternamn bara för att visa att, ja men jag älskar dej! Det är inte det att jag är lat och inte vill ha något besvär, men jag tycker det är ett konstigt, men vågar jag verkligen säga fel sätt? Fel sätt för mej i alla fall. Jag ska stå inför väsenet däruppe och lova en massa saker hit och dit, när jag bara ser en tom himmel när jag tittar upp. Då är det löftet ganska obetydligt.

Och jag tror att en del människor vill gärna gifta sig med den som man älskar, för att få någon slags garanti på kärleken. Som att, "Men gifter du dej med mej, kan du inte ångra dej sen. Då har jag dej för alltid, precis som jag vill". Och det är väl just bara för att kärleken för personen är så stor, och man vill inte förlora den. Kärleksgarantin. En falsk kärleksgaranti, dock. För även om man gifter sig, finns det inget hundra procentigt "Tills döden skiljer oss åt". Skilsmässa är som en gömd synonym eller något. Det finns jättemånga som har skilt sig, eller skiljer sig idag. En del har inte ens varit gifta i ett helt år ens! Men så hur var det egentligen med den dära garantin då?

Nej, jag har inte svaret eller ens en aning för hur man annars ska visa för en människa hur mycket du behöver den, och älskar den. Jag tror att det faktiskt är en omöjlighet. Nej, jag tycker inte illa om personer som är gifta, och jag tycker inte att det är ett felaktig beslut. Men det är verkligen en sak att tänka igenom innan man står där framme vid altaret en dag.

Är det så också att en del bara håller ihop hela livet för barnens skull? Som att det skulle vara en anledning till att fortsätta försöka älska varandra för all framtid. Om det inte hade funnits några barn med i bilden, hade det varit annorlunda då? Håller man ihop för barnens skull?
Kärlek behöver inte ta slut via bråk. Det kan lika gärna bara mynna ut i ingenting alls. Att allting bara blir tråkigt till slut. Att det inte finns någon slags gnista, eller något extra kvar. Men man håller fast vid varandra, för det är ju bäst för barnen givetvis. Eller?

Eftersom man ser så många vuxna som glidit isär, blir man ju fundersam. Varar den där kärleksgarantin för alltid verkligen?

Whatever I guess.