Quote.
I'm a writer. I drink a lot. That's what I do.
Lights will guide you home.
Jag kan inte sova nu. Då tänder jag mina ljus. Det blir bättre.
Det ni.
Det ni.
Alla skrik och hårda ord, som gift i vårat blod.
Kärlek börjar alltid med bråk.
Kärlek slutar alltid med bråk?
Tolkningsfråga eller något. Det är väldigt många människor i dagens samhälle som det sista alternativet stämmer in på. Jag undrar om det finns fler skilda eller separerade föräldrar än vad det finns av dom som faktiskt håller ihop livet ut. Och kärleken i sig, är det något att lita på? Och hur kan man en dag bara inse att sitt livs kärlek inte längre är sitt livs kärlek längre, och om man inte gör det, hur kan man riktigt veta att man aldrig kommer sluta älska personen i fråga. Ytterligare en följdfråga, kan man veta det?
En fråga. Tror du på kärlek? Ja, det gör jag. Men jag har mina funderingar runt det, som kan tyckas vara absurda för många, andra kanske har snuddat vid tankarna själva. Vad tror jag på? Jag vet inte om jag tror på kärlek vid första ögonkastet. Jag tror inte det är rätt att låta sina föräldrar välja någon "lämplig". Jag tror inte på påtvingad kärlek. Jag tror inte på att leta efter den rätte. Jag tror inte på inställsam kärlek. Jag tror inte på kärlek utan tillit. Jag tror inte på kärlek utan sex. Jag tror inte mer på kärlek med giftemål, än vad jag gör utan. Jag tror på kärlek mellan svart och vit. Jag tror på kärlek mellan tjej och tjej, kille och kille och tjej och kille. Jag tror på att det kommer när det kommer, att det är menat. Jag tror på kärlek som kommer plöstligt. Jag tror på oväntad kärlek. Jag tror på kärlek utan giftemål. Men, tror jag på evig kärlek?
Att gifta sig måste väl antagligen vara något alldeles extra för många. En del brudar drömmer om det långt före dom gör det, när de är småtjejer. Klänningen, och den härliga "drömprinsen" som dom flesta bara får värsta orgasmen av att kalla det. Dock har jag aldrig riktigt fattat grejen faktiskt. Ärligt.
För min del skulle det bara kännas skitdumt att göra det. För, varför ska jag skaffa två ringar, ett papper till staten och dom dära människorna, och se till att vi äger samma saker, får samma efternamn bara för att visa att, ja men jag älskar dej! Det är inte det att jag är lat och inte vill ha något besvär, men jag tycker det är ett konstigt, men vågar jag verkligen säga fel sätt? Fel sätt för mej i alla fall. Jag ska stå inför väsenet däruppe och lova en massa saker hit och dit, när jag bara ser en tom himmel när jag tittar upp. Då är det löftet ganska obetydligt.
Och jag tror att en del människor vill gärna gifta sig med den som man älskar, för att få någon slags garanti på kärleken. Som att, "Men gifter du dej med mej, kan du inte ångra dej sen. Då har jag dej för alltid, precis som jag vill". Och det är väl just bara för att kärleken för personen är så stor, och man vill inte förlora den. Kärleksgarantin. En falsk kärleksgaranti, dock. För även om man gifter sig, finns det inget hundra procentigt "Tills döden skiljer oss åt". Skilsmässa är som en gömd synonym eller något. Det finns jättemånga som har skilt sig, eller skiljer sig idag. En del har inte ens varit gifta i ett helt år ens! Men så hur var det egentligen med den dära garantin då?
Nej, jag har inte svaret eller ens en aning för hur man annars ska visa för en människa hur mycket du behöver den, och älskar den. Jag tror att det faktiskt är en omöjlighet. Nej, jag tycker inte illa om personer som är gifta, och jag tycker inte att det är ett felaktig beslut. Men det är verkligen en sak att tänka igenom innan man står där framme vid altaret en dag.
Är det så också att en del bara håller ihop hela livet för barnens skull? Som att det skulle vara en anledning till att fortsätta försöka älska varandra för all framtid. Om det inte hade funnits några barn med i bilden, hade det varit annorlunda då? Håller man ihop för barnens skull?
Kärlek behöver inte ta slut via bråk. Det kan lika gärna bara mynna ut i ingenting alls. Att allting bara blir tråkigt till slut. Att det inte finns någon slags gnista, eller något extra kvar. Men man håller fast vid varandra, för det är ju bäst för barnen givetvis. Eller?
Eftersom man ser så många vuxna som glidit isär, blir man ju fundersam. Varar den där kärleksgarantin för alltid verkligen?
Whatever I guess.
Kärlek slutar alltid med bråk?
Tolkningsfråga eller något. Det är väldigt många människor i dagens samhälle som det sista alternativet stämmer in på. Jag undrar om det finns fler skilda eller separerade föräldrar än vad det finns av dom som faktiskt håller ihop livet ut. Och kärleken i sig, är det något att lita på? Och hur kan man en dag bara inse att sitt livs kärlek inte längre är sitt livs kärlek längre, och om man inte gör det, hur kan man riktigt veta att man aldrig kommer sluta älska personen i fråga. Ytterligare en följdfråga, kan man veta det?
En fråga. Tror du på kärlek? Ja, det gör jag. Men jag har mina funderingar runt det, som kan tyckas vara absurda för många, andra kanske har snuddat vid tankarna själva. Vad tror jag på? Jag vet inte om jag tror på kärlek vid första ögonkastet. Jag tror inte det är rätt att låta sina föräldrar välja någon "lämplig". Jag tror inte på påtvingad kärlek. Jag tror inte på att leta efter den rätte. Jag tror inte på inställsam kärlek. Jag tror inte på kärlek utan tillit. Jag tror inte på kärlek utan sex. Jag tror inte mer på kärlek med giftemål, än vad jag gör utan. Jag tror på kärlek mellan svart och vit. Jag tror på kärlek mellan tjej och tjej, kille och kille och tjej och kille. Jag tror på att det kommer när det kommer, att det är menat. Jag tror på kärlek som kommer plöstligt. Jag tror på oväntad kärlek. Jag tror på kärlek utan giftemål. Men, tror jag på evig kärlek?
Att gifta sig måste väl antagligen vara något alldeles extra för många. En del brudar drömmer om det långt före dom gör det, när de är småtjejer. Klänningen, och den härliga "drömprinsen" som dom flesta bara får värsta orgasmen av att kalla det. Dock har jag aldrig riktigt fattat grejen faktiskt. Ärligt.
För min del skulle det bara kännas skitdumt att göra det. För, varför ska jag skaffa två ringar, ett papper till staten och dom dära människorna, och se till att vi äger samma saker, får samma efternamn bara för att visa att, ja men jag älskar dej! Det är inte det att jag är lat och inte vill ha något besvär, men jag tycker det är ett konstigt, men vågar jag verkligen säga fel sätt? Fel sätt för mej i alla fall. Jag ska stå inför väsenet däruppe och lova en massa saker hit och dit, när jag bara ser en tom himmel när jag tittar upp. Då är det löftet ganska obetydligt.
Och jag tror att en del människor vill gärna gifta sig med den som man älskar, för att få någon slags garanti på kärleken. Som att, "Men gifter du dej med mej, kan du inte ångra dej sen. Då har jag dej för alltid, precis som jag vill". Och det är väl just bara för att kärleken för personen är så stor, och man vill inte förlora den. Kärleksgarantin. En falsk kärleksgaranti, dock. För även om man gifter sig, finns det inget hundra procentigt "Tills döden skiljer oss åt". Skilsmässa är som en gömd synonym eller något. Det finns jättemånga som har skilt sig, eller skiljer sig idag. En del har inte ens varit gifta i ett helt år ens! Men så hur var det egentligen med den dära garantin då?
Nej, jag har inte svaret eller ens en aning för hur man annars ska visa för en människa hur mycket du behöver den, och älskar den. Jag tror att det faktiskt är en omöjlighet. Nej, jag tycker inte illa om personer som är gifta, och jag tycker inte att det är ett felaktig beslut. Men det är verkligen en sak att tänka igenom innan man står där framme vid altaret en dag.
Är det så också att en del bara håller ihop hela livet för barnens skull? Som att det skulle vara en anledning till att fortsätta försöka älska varandra för all framtid. Om det inte hade funnits några barn med i bilden, hade det varit annorlunda då? Håller man ihop för barnens skull?
Kärlek behöver inte ta slut via bråk. Det kan lika gärna bara mynna ut i ingenting alls. Att allting bara blir tråkigt till slut. Att det inte finns någon slags gnista, eller något extra kvar. Men man håller fast vid varandra, för det är ju bäst för barnen givetvis. Eller?
Eftersom man ser så många vuxna som glidit isär, blir man ju fundersam. Varar den där kärleksgarantin för alltid verkligen?
Whatever I guess.
