Jag läste en gång på en vis mans blogg något om att man inte kan leva sitt liv genom någon annan. Jag läste det flera gånger, men jag förstod inte riktigt grejen. Tills igår. Vilken uppebarelse, ljuset kom, änglakören sjöng "HALLELUJAH!". Fan va synd att det inte var ett sånt härligt scenario. Det hade ju liksom varit något extra, lite coolt sådär. Precis som jag. Med mina blivande piercingar i blygdläppar och bröstvårtor och så. Tufft.

Näe, men ja. Detta är min tanke om skiten. Det finns många idag, speciellt tonåringar, men också folk som inte är tonåringar som suktar som fasen efter the one true love. Och dom tänker att "Ah fan, mitt liv suger. Jag skulle vilja ha en flickvän". Eller, "Om jag hade haft en pojkvän nu, hade allting känts mycket bättre. Jag vill dö. Ingen älskar mej". Och för mej är det att omedvetet vilja leva sitt liv genom någon annan människa. Att tro att, om jag finner mitt hjärtas kärlek blir ALLTING annat bra. Blir det verkligen det? Nej. Eller?
Och för att citera denne skribent är det person x det beror på, inte y. För y kan väl inte bara göra så alla problem x har försvinner, bara för att den finns där. Visst, x kommer säkert lägga mindre tid på att spendera sina tankar åt problemhållen, när den har våta drömmar om y. Men sen är det väl sjävklart att varenda jävel blir aningen lyckligare och gladare om man har någon vid sin sida, som älskar en själv lika mycket som man håller av den. No shit, MEN, man måste se till att vara säker på att det inte är någon slags parasitkärlek, det ska väl kanske vara som någon slags symbios istället, fast ändå inte. Vad vet jag, jag är ingen relationsexpert. Men en äkta symbios är väl inte heller så bra, man ska ju inte heller vara som siamestvillingar. Man måste fixa saker på egen hand också. Ni vet.

Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad