Jag börjar successivt inse att jag inte är någon bloggisbrud.

Men dessa dagar i ledighetens helighet har jag varit utomhus, och bevisat för omvärlden att jag inte är en sån som är blek alla månader om året. Nu har inte längre min käre bror någon anledning till att kalla mej ryss. Jag har varit en sån där klassisk writer och haft alldels för roligt då. Jag har fiskat ute på en båt någonstans i Vättern mitt i natten. Fast om jag ska vara ärlig låg jag mest och sov. Värt.

Numera lyssnar jag på Erin Mckeown och tycker att hon är det bästa som hänt mej på ett tag. Jag ser mej själv och en katt i en fin liten sliten och gammal lägenhet i någon liten stad någonstans. Och idag stötte en tjej på mej. Hon frågade vad jag hade på mej. Jag ville gärna säga en overall och pälsmössa med kängor. Men det hade varit en lögn, så jag höll käften.

Framsteg, framsteg.