Du stryker din hand över min kind, och genom mitt hår.
Den luktar cigarett. Du trycker mitt huvud mot ditt bröst och lovar att det var sista gången. Du har doften av en annan kvinna på din kropp. Du föser dina läppar mot mina, du luktar sprit. Aldrig mer sa du, aldrig någonsin.

Tre timmar. Tre timmar, du skulle varit hemma. Ett samtal, du var tvungen att jobba över. Igen. Igen så som de fyra andra dagarna förra veckan. Jag vet. Imorgon vet jag. Jag vet alltid. För du lovade.

Jag ifrågasätter och din blick förändras. Med kraft slänger du din hand mot min kind. Inte en enda gång till. Du drar båda dina kalla dina händer genom mitt hår och tar tag. Drar mej emot dej, och sen släpper. Du lovade.

Jag känner att din blick vandrar över mej, fast jag blundar. Tårar rullar nerför din kind, men inte nerför min. Jag har hört allt förut. Du ser hur min kropp förvandlats till en skala av färger. Fastän du lovade.

Du sätter dej ner på golvet bredvid mej, tar mej i din famn. Mjukt. Dina tårar faller ner på min hals, och rinner nerför mitt bröst. Men det sköljer inte bort någon av skalans färger. "F-f.. Förlåt", viskar du. Aldrig mer säger du, jag lovar. Jag svarar inte. Du skakar min kropp.

Jag blundar.