Snoriga armar och en randig kind.
Vad i helvete tänkte jag. Enligt folket i Tranås är jag tydligen bisexuell. Lokalkändis.com
Abused.
Den luktar cigarett. Du trycker mitt huvud mot ditt bröst och lovar att det var sista gången. Du har doften av en annan kvinna på din kropp. Du föser dina läppar mot mina, du luktar sprit. Aldrig mer sa du, aldrig någonsin.
Tre timmar. Tre timmar, du skulle varit hemma. Ett samtal, du var tvungen att jobba över. Igen. Igen så som de fyra andra dagarna förra veckan. Jag vet. Imorgon vet jag. Jag vet alltid. För du lovade.
Jag ifrågasätter och din blick förändras. Med kraft slänger du din hand mot min kind. Inte en enda gång till. Du drar båda dina kalla dina händer genom mitt hår och tar tag. Drar mej emot dej, och sen släpper. Du lovade.
Jag känner att din blick vandrar över mej, fast jag blundar. Tårar rullar nerför din kind, men inte nerför min. Jag har hört allt förut. Du ser hur min kropp förvandlats till en skala av färger. Fastän du lovade.
Du sätter dej ner på golvet bredvid mej, tar mej i din famn. Mjukt. Dina tårar faller ner på min hals, och rinner nerför mitt bröst. Men det sköljer inte bort någon av skalans färger. "F-f.. Förlåt", viskar du. Aldrig mer säger du, jag lovar. Jag svarar inte. Du skakar min kropp.
Jag blundar.
Kallpratande ful ointressant tråkig text uppbygd av bokstäver.
Igår var jag i Götet på Liseberg och hade trevligt, åkte utan att spy på nån, och såg Flogging Molly. Som för övrigt var helt felfria faktiskt! När ett band låter nästintill exakt samma live, som dom gör när dom spelat in på en skiva, är det fanimej klockrent. Och deras energi och alla andras energi var bara väldigt underbar. Skitbra.
Vädret påvisar ännu en gång att.. Det inte är ett bra väder. Jag vill bada. Fast i ett bra väder. Bajs.
Jag har förresten skaffat ett piano. Det var jävligt impulsivt ska jag säga. Gratis på det också, jävlar vilken affärsmänniska jag är! Det är brunt och fult, så jag ska måla om det. Vitt ska det bli. Nu satte ni minsann snuset i halsen vavava?! Ni trodde att det skulle få bli SVART! Men jag börjar bli mogen, det är därför. Snart tettiotre mentalt. Målet är trettiosju. Sen har jag mitt sinne växt färdigt.
Jag ska hämta det på måndag hos en tjej som är tjugonio, och jag kollade upp henne, and guess what? Hon var moderat, hehehehe. Jag är värsta psykomänniskan när jag tänker efter. Jag kollar upp allt och alla, och ser jag en människa där jag bor som jag inte sett förut frågar jag alltid vem den är. Och då skäms Amanda för mej. Fast det får hon leva med.
På tal om musik förresten, så har jag införskaffat en ny vacker röd gitarr.
Och igår när vi åkte hem på natten från Göteborg köpte alla någonting ätbart. Men jag köpte Green Day's gamla Dookie, och Clash's London Calling.
Och min piercing går åt helvete. Jaja.
Facts.
You tell him, that this is his last chance. Ever. That if he does it again, you're gone. Bullshit. Because you know, deep down that it doesn't matter what he'll do to you, you'll give him one more chance instantly. Just one more final chance. Or is it really? Cause only the final chances aren't really final anymore, are they? He walks all over you, and you know it. Yet there's nothing you can do about it. You'd rather be treated like shit, than loose him right? And the thought of seing him with someone else, makes you physically sick. You can't even imagine, feeling the same about somebody else. He flirts with other girls just to make you jealous, and you think it's beacuse you're not enough for him, right? You do everything you can, to pretend that everything is just fine, although you're falling to pieces. And it doesn't matter what anyone says to you, you know you'll never get over him.
I wish it didn't hurt.
I wish I didn't care.
I wish it didn't matter.
I wish I was happy.
I wish I had money.
I wish I was pretty.
I wish I could sleep at night.
I wish I enjoyed my life.
I wish I just cold enjoy food.
I wish you were here.
I wish you meant it.
I wish I meant it.
I wish I was different.
I wish I was someone else, but me.
I wish I lived somewhere else, but here.
I wish I didn't exist.
I'm going away for awhile but I'll be back, don't try and follow me. Cause I'll return as soon as possible see I'm tryna find my place. But it might not be here where I feel safe. We all learn to make mistakes.
And run. From them, from them. With no direction. We'll run from them, from them, with no conviction.
Cause I'm just one of those ghosts travelling endlessly. Don't need no roads in fact they follow me.
And we just go in circles. Well now I'm told that this is life, and pain is just a simple compromise. So we can get what we want out of it. Would someone care to classify, of broken hearts and twisted minds so i can find someone to rely on.
And run. To them, to them, full speed ahead.
Oh you are not useless, we are just misguided ghostst ravelling endlessly. The ones we trusted the most pushed us far away. And there's no one road we should not be the same. But i'm just a ghost and still they echo me.
They echo me in circles.
-
Imorgon ska jag offra mej. För en sak. Ni får se vad.
Och den jävligaste stunden i livet, var den när du gick.
Amanda och jag har spenderat våran dag i musikens ära. Jag betedde mej respektlöst och pratade mycket som ni kan se.
Heaven ain't closing a place like this.
Dagen innan skolavslutningen var jag också verkligen inne i mitt fula jag. På den här fotot visas också min innerliga häxighet. Agata Askeborn.
Massa skor i hela hallen, folk vid fläkten som röker.
Jag har haft klänning och allt sånt där idag på skolavslutningen, så därför tänkte jag bara påminna alla om hur mitt fula riktiga jag är. *Ler jättestort* Så jag tog en av dom mest osmickrande bilderna på mitt ansikte jag kunde hitta här för att lugna alla.
Det var väl ingenting speciellt idag egentligen. Amanda och jag spelade lite i kyrkan. Zombie med Cranberries. Fick bra kritik och så, så det var väl asgött eller så. SÅ!? Längtar tills jag slutar nian. Det här är ett irrelevant inlägg. Jag är skithungrig. Ska skicka iväg min käre bror att hämta lite kinamat åt mej.
Jag älskar jeans.
You're so fine I really wanna make you mine.
Folk har säkert helt obegrundade fördomar mot saker också. Som man bara skaffat för att man fått för sig det. Och alla vet själva innerst inne att det är fel. Så man försöker ändra sin syn, och vara typ världens frälsare/frälsarinna. Alla vet att det är att fela gott folk, men vi kan icke hjälpa.
Mina fördomar är jag att jag hatar kristna personer. Som är djupt kristna alltså. Jag blir verkligen arg när jag tänker på det faktiskt. Och så hatar jag skånska människor. Anledningen till det är väl att min mattelärare inte är så speciellt... Låt oss kalla det, "vänlig". Jag irriterar mej på folk med dialekter som enligt mej är konstiga. För mej existerar typ bara östgötskan och någon fin dialekt från Dalarna eller något. Och så blir man ju givetvis lite misstänksam när man går där på kvällen, mörkt och kallt ni vet.
Sådär ja. Nu när en jävel har erkänt en av sina mänskliga (det får vi inte glömma!) brister, är det bara för er andra att köra på. För det brukar ju vara så. Folk törs ju inte röra vid handtaget ens, förrän någon annan redan öppnat dörren.
Jag bor fyra trappor upp och du är välkommen in.
Jag hade fått ett MVG i engelska, om jag inte varit hela otroligt jävla fantastiskt långa och inte minst sagt skitviktiga NIO poäng ifrån MVG på ETT prov. Jag är inte en sån som bryr sig så mycket om mina betyg just nu i alla fall. Men hallå? Rätt ska va rätt. Denna gången kämpade jag inte ens emot. Tänk det ni. Jag är inte alltid så vanartig...
Och i musik kommer det vara ungefär såhär: "Amanda... Jag gillar inte dej. Så jag sätter ett G".
På tal om musik. Sista musiklektionen så hade vi den i helklass. Och då var våran ena klassföreståndare med. Som också är teknik och träslöjdlärare. (Får jag bra betyg av han, är det pga våra heta diskussioner om vad bra musik är!). Vi sjöng den ösiga låten "Nu grönskar det", och han skulle spela gitarr. Han fixade det inte riktigt, fast han vill inte erkänna det. Så han kom lite "coolt" till mej och sa: "Kör durå Amanda!", och gav gitarren till mej. Jag garvade inombords. Åh, så söt. Han var en redig tumkrökare. Ni vet. Jag skröt.
Nä, men det är väl roligt att vara bra på någonting i alla fall.
Sover bra om nätterna, det gör jag inte. Jag vet inte vad det är. Det är någon slags orolighetskänsla. Och så drömmer jag en massa saker hela tiden. Inatt så drömde jag tex att jag klådde upp en tjej i skolan.
Jag får sommarlov på onsdag. I sommar vill jag gå på Håkan Hellström. Och jag ska tatuera mej. Det är det enda jag vet. Och jag är ingen flitig skribent här inte. Och teknisk sätt fungerar inte den här verksamheten som den borde. Jag är lat. Men vem vet, kanske börjar jag skriva hemska noveller och sånt där istället? Kanske en sketadålig idé, eller en svinbra. Man måste väl testa allting.
Just don't do the drugs folks. Over and fuckin' out!
/ Amanda den poetiska
En liten bit ifrån, en rörelse i ögonvrån.
Jag är loose in the sky, jag är högt över molnen.
Well goodbye my life.
Men dessa dagar i ledighetens helighet har jag varit utomhus, och bevisat för omvärlden att jag inte är en sån som är blek alla månader om året. Nu har inte längre min käre bror någon anledning till att kalla mej ryss. Jag har varit en sån där klassisk writer och haft alldels för roligt då. Jag har fiskat ute på en båt någonstans i Vättern mitt i natten. Fast om jag ska vara ärlig låg jag mest och sov. Värt.
Numera lyssnar jag på Erin Mckeown och tycker att hon är det bästa som hänt mej på ett tag. Jag ser mej själv och en katt i en fin liten sliten och gammal lägenhet i någon liten stad någonstans. Och idag stötte en tjej på mej. Hon frågade vad jag hade på mej. Jag ville gärna säga en overall och pälsmössa med kängor. Men det hade varit en lögn, så jag höll käften.
Framsteg, framsteg.
